Bloggen flyttar

Nu har jag skaffat en egen domän till Textkraft, vilket innebär att den nya adressen till hemsidan är http://www.textkraft.se/. I samband med det tänkte jag ge sidan en ansiktslyftning. Jag har valt att ha sidan öppen under tiden som jag jobbar med den, och hoppas att du som besöker mig har överseende med att det varierar lite mellan olika typsnitt och stilar medan jag jobbar fram slutversionen.
Jag kommer dessutom att starta en blogg som ligger direkt på hemsidan i stället för den här. Jag har på så vis försökt samla allt på ett och samma ställe. Om de tidigare inläggen flyttas över dit eller blir kvar här har jag i dagsläget inte bestämt. Dock uppdateras ingenting här längre, utan detta blir det sista inlägget.
Välkommen till min "nya" sida!

Kallt eller varmt?

Nu var det mycket länge sedan jag ventilerade några språkfunderingar här i bloggen. Lyckligtvis har det inte gått så lång tid att orden hunnit ändra innebörd, det tar betydligt längre tid. Dock är betydelseglidning ett intressant fenomen. Som så mycket annat ändrar det sig med tiden, och vissa ord kan genomgå en betydelseglidning från att ha en bestämd betydelse till att med tiden betyda något snarlikt, eller till och med helt motsatt. Ett sådant exempel är ordet kylslaget, eller i verbform kylslå.

För länge sedan hade vi inte våra kor, grisar och andra djur i moderna ladugårdar med grundvärme och rinnande vatten. Alla kanske inte har rinnande vatten i sina djurstall idag heller (jag måste erkänna att jag är pinsamt okunnig inom detta område), men jag misstänker ändå att de flesta har det. Dock fanns det inte förr i alla fall, utan då fick man i stället hämta vatten till djuren och bära in det.

Det här var förstår en tung syssla, och vintertid var det troligtvis allt annat än en dans på rosor. Dessutom var det risk för att vattnet som man nyss burit in skulle frysa så att djuren inte kunde dricka. Därför kylslog man vattnet, alltså hällde i en skvätt uppvärmt vatten för att det skulle bli lite varmare. Kylslaget vatten  i den kontexten betyder alltså uppvärmt, eller ljummet, vatten.

Men hur använder vi ordet kylslaget idag?
Jo, när vi säger att det är lite kylslaget menar vi att det är kallt. Det är väl ingen som egentligen menar att det är lite uppvärmt, vilket egentligen skulle vara den mer ursprungliga betydelsen.

Men vad är egentligen rätt? Faktum är att båda betydelserna fortfarande används. Samma sak gäller ordet lättsövd, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Och så här är det - på gott och ont. Orden ändrar innebörd med tiden. Nya ord kommer till och andra försvinner. Det är det som är så underbart med språket - det lever verkligen, i allra högsta grad.

Det rätta fåret!

Idag deltog jag i en intressant diskussion om hur böjningar alltid (eller åtminstone nästan alltid) anpassas efter det ord som är huvudord i satsen. De som känner mig vet att jag fullkomligt älskar denna typ av diskussioner. Idag kretsade en stor del av diskussionen runt får.

I svenskan böjer vi orden efter varandra, s.k. kongruens. Enligt Svenska Akademiens språklära (SAS), ISBN 91-7227-351-8 innebär det "att ett adjektiv eller pronomen ändrar form efter de grammatiska egenskaper som det ord som det syftar på har."

Det finns många exempel på det här. Adjektivet röd böjs efter VAD det är som är rött: ett rött hus, en röd bil, flera röda rosor.

Så här långt är det inga problem, men som vanligt finns det ingen regel utan undantag.

Titta bara vad som händer om vi byter ut adjektivet röd mot rädd: en rädd get, flera rädda getter.
Adjektivet ändrar böjning efter numerus, enkelt och smärtfritt. Men var händer om vi ändrar genus på huvudordet? Hur blir det om vi istället för getter pratar om får?

Flera rädda får går bra, precis som ett särskilt utvalt får - det rädda fåret - men om det bara är ett obestämt får - vad säger man då? Ett rätt får??? Knappast. Här känner vi direkt att det är något som inte stämmer. Plötsligt blir det mycket problematiskt. Det finns vissa adjektiv som saknar neutrumform på -t, och rädd är ett av dem. Andra exempel är lat, pryd och vred.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om luckor i språket, och här finns tydligen ytterligare en. För sanningen är att det inte finns något annat sätt att komma runt problemet än att helt enkelt omformulera sig: ett får som visar rädsla, ett skrämt får, eller kanske ett räddhågset får.

Med detta inlägg vill jag inte på något vis låta påskina att jag har några åsikter om huruvida får är rädda djur eller inte. Jag är enbart intresserad av det språkliga fenomenet här.

Samma ord?

Homonymer är en intressant och ständig källa till glädje för mig. Eftersom jag har ett stort språkintresse gillar jag att leka med ord och uttryck i alla de former. Tvetydiga klurigheter och glidande betydelser upphör aldrig att fascinera mig.

Vad är homonymer kanske någon undrar?

Enkelt uttryckt är det samma ord för olika saker. Eller är det egentligen samma ord?

Jag lyfte upp frågan på Textkrafts facebooksida häromdagen.

Homonymer kan delas in i två kategorier: homofoner och homografer.

Homofoner uttalas alltid likadant (men behöver nödvändigtvis inte stavas likadant).

• själ / skäl / stjäl
• gäst / jäst
• kol / kål
• collie / kolli
• blott / blått
• egg / ägg

Homografer stavas alltid likadant (men behöver inte uttalas likadant).

• lov / lov
• kola / kola
• anden / anden
• hov / hov
• men / men
• lira / lira

Sedan finns det förstås ord som är både homofoner och homografer, alltså ord som uttrycks på exakt samma sätt men ändå har olika betydelse i olika sammanhang.

• hinna / hinna
• brygga / brygga
• bila / bila
• luta / luta
• bok / bok
• fålla / fålla

Homonymer används flitigt inom komiken. Dessutom är de så gott som alltid språkspecifika, vilket gör det mer eller mindre omöjligt att få till en slagfärdig översättning. Det här är ett dilemma som jag skrivit om i ett tidigare inlägg: Att översätta ordvitsar.

Vems är jackan?

Jag skrev en kort reflektion på Textkrafts facebooksida om att det inte alltid är helt klart vad/vem ett pronomen syftar på:

"Johan bad Stefan hämta sin jacka." Vems var jackan??

Det vanliga förfarandet i svenskan är att våra pronomen sin, sitt och sina syftar på ett led (oftast subjektet) i samma sats. Om det ska syfta till ett led utanför satsen används oftast hans, hennes, dess och deras. Det här är självklart för oss, och innebär inga som helst problem så länge det bara finns ett led i satsen som pronomenet kan syfta på. Men så är inte fallet i ovanstående exempel. Och frågan är om det blir tydligare om man i stället säger "Johan bad Stefan hämta hans jacka." Inte heller här är det helt självklart vems jackan faktiskt är, och rent teoretiskt skulle jackan till och med kunna tillhöra en tredje person som inte nämns i just den här meningen. För att detta ska vara gångbart krävs det emellertid kännedom om hela situationen.

Sådana här utrymmen till tolkningar är förstås spännande. I engelskan finns det ingen motsvarighet till vårt sin - här använder man uteslutande his, her eller their. Engelskan gör ingen skillnad på hans jacka eller sin jacka - det heter kort och gott his jacket.

Svaret på vems jackan är går således inte att avgöra. Eftersom sin faktiskt kan syfta till både Johan och Stefan finns det ingen tydlig grammatisk regel som klargör vad som är rätt. Så vem som äger jackan får vi aldrig veta.

Metaforer

Vårt dagliga språk är fullt av metaforer. Oftast innebär tolkningen av dem inga som helst problem, även om vissa metaforer faktiskt kan tolkas på flera sätt. Dock är de allra flesta entydiga:

• att hamna på grön kvist
• att tälja guld med smörkniv
• att hamna på efterkälken
• att rida på framgångens våg

Alla vet vad metaforerna står för och ofta är de så normaliserade i språket att vi inte ens tänker på att de faktiskt ÄR metaforer. Vissa metaforer har näst intill tappat sin bokstavliga innebörd medan andra fortfarande kan tolkas på två sätt; bokstavligt och metaforiskt. En sådan metafor är ute i kylan.

Alla vad att uttrycket betyder ett tillstånd som vi definitivt inte vill befinna oss i — rent metaforiskt. Ser man till den mer bokstavliga betydelsen finns det förstås de som gärna befinner sig ute i kylan en strålande vinterdag med flera minusgrader. Kylan i metaforen talar dock inte bara om temperaturen i grader, utan kanske snarare om medmänsklighet och avsaknad av den värme som en gemenskap innebär. Att vara utfryst är ju även det i grunden en metafor.

Styrkan med metaforer är att de visualiserar begreppen och gör dem tydligare. Metaforer är ett drag som används mycket ofta inom retoriken, just på grund av egenskapen att göra budskapet mera framträdande. Men för att metaforen ska fungera måste sammanhanget vara klart för alla. Och om man väljer att använda sig av metaforer gäller det att vara konsekvent och hålla sig till den metafor man valt.

Om man väljer att likna en upplevelse vid exempelvis en tågresa finns det många kompletterande metaforer som man kan använda för att förstärka bilden: man tar sig fram med gnisslande växlar, senare är det bara raka spåret. Blir det bråttom får man lägga på ett kol, för att sedan låta allting bara tuffa och gå. Det fungerar som ett väloljat maskineri, och om man inte passar sig kan man bli kvar på perrongen o.s.v. Listan kan göras lång, och varje metafor förstärker bilden så att budskapet blir mycket entydigt.

Vad man däremot INTE bör göra är att plötsligt byta bild för metaforen och påstå att upplevelsen (som nu av alla uppfattas som en bildlig tågresa) avslutas med en landning. Det gör att hela bilden faller igenom och i värsta fall kan det göra hela texten mindre trovärdig. En betydligt bättre metafor att avsluta med är då att nå slutstationen.

Övertala eller övertyga?

Eftersom det är flera som har kommenterat mina tankar om dessa två snarlika ord har jag valt att utveckla det hela lite grann. För visst är det en större skillnad mellan dem än man först kan tro.

Att övertala har hos de flesta en något negativ konnotation. Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder det att "med sina ord förmå". Kort sagt: att övertala någon är att få någon att utföra något. Denna person behöver inte nödvändigtvis göra det av glädje, utan det kan till och med vara så att han eller hon gör det mot sin egen vilja.

Att övertyga brukar däremot anses som något mer positivt. Att övertyga någon om något innebär att man med hjälp av olika argument faktiskt får personen i fråga att ändra uppfattning. Detta är inte alltid så enkelt, eftersom våra åsikter ofta är djupt rotade. Det behövs ofta nya infallsvinklar eller till och med motbevis för att övertyga någon.

Vill man förmå ovilliga personer att hjälpa till med alldagliga sysslor är det förstås övertalning (eller till och med tjat) som gäller, men sannolikt är det så att den som talar oftast har en önskan att övertyga den som lyssnar om sitt budskap. Om han eller hon lyckas beror på ett flertal faktorer.

Innehåll:

För att kunna övertyga någon om att det vi säger är bra, och dessutom kunna få den som lyssnar att ändra uppfattning krävs det att vi har relevanta fakta att komma med.

Argument:

Vi behöver kunna föra fram argument för vår sak, och vi behöver också vara förberedda på att bemöta motargument. De argument som framförs måste förstås vara hållbara.

Retorik:

Det är ingen hemlighet att den som behärskar retorik ofta har lättare att övertyga andra om sina åsikter. En retoriskt skicklig talare använder sig av både argument och fakta, i väl avvägda proportioner, och lyckas ofta plocka fram argument som spelar på olika saker, exempelvis hälsa, miljö, ekonomi, känsla, kunskap, nytta m.m.

Dessvärre finns det även människor som använder sig av retorik i tvivelaktiga syften. Dessa människor är antingen oerhört skickliga retoriker, eller också omger de sig med en stab som har förmågan att lägga ord i deras mun. Man gör därför klokt i att lyssna kritiskt till de argument man hör, och att alltid använda sitt eget sunda förnuft.